En förbiMARSch

För 10 år sedan satt jag i gymnasieskolans bamba och petade med gaffeln i en fiskpinne. Plötsligt slog sig en främmande människa ner bredvid mig och vi lärde känna varandra över en bit mat. Sedan dess har hon alltid funnits vid min sida. Vid skolbänken, på andra sidan telefonluren, på andra sidan Sverige och så vidare. På senare år är det sällan vi träffas i verkligheten. Det förändrades i mars. Då återförenades vi när hon klev in på kontoret och roffade åt sig ett jobb. Hon får mig att känna mig ung igen!

För 3 år sedan bestämde jag och Mikael att vi skulle sätta punkt för dejtandet. Det var egentligen aldrig något för oss. Istället kom vi fram till att det var dags att ta det hela till en ny nivå, och det var ungefär då som vi ändrade civilstatus på facebook. I mars var det dags att fira denna minnesvärda händelse. Vi köpte pizza.

För 2 månader sedan vann vi en budgivning på ett litet rött hus på landet. I mars har jag ägnat 110% av min lediga tid till att planera varenda centimeter av detta hus. Jag har till och med kommit fram till vilken kökslåda som är mest praktisk för fryspåsar.

Glöm inte bort februari

Någonstans bland färgprover, bankpapper och husritningar försvann mitt obligatoriska månadsinlägg. Man kan säga att livet som husägare redan inneburit tidsbrist och uppoffringar.

Februari har hursomhelst varit fullproppat av timmar på pinterest, ellos och tradera. Jag har faktiskt 150 kvadrat att fylla upp inom kort, och det kräver en del förberedelser. Till exempel att rensa och slänga skit, för att göra plats till alla nya loppisfynd. 

Inte nog med att jag gått igenom varenda skåp, garderob och förråd här hemma, så har jag även rensat i käften. Inget onödigt ska med till huset!!

Bye bye, visdomstand!

JA, NU AR vI med hus!

17 dagar. Det var det som krävdes för att det nya året skulle slå oss förvånat på käften. Som vid de flesta tillfällen där knytnävar är inblandade så var vi inte alls beredda. Det gick så fort.

Vi har tömt våra spargrisar för att byta ut dom mot riktiga grisar. Såna som finns på landet. I närheten av ett rött litet hus.

Vårt hus.

På den trettonde dagen på det nya året åkte vi på husvisning i mörker. Dagen efter kippade jag efter andan i mitt eget svett med en argsint boråsare som verkade rik till en början. Efter en tuff kamp oss två emellan segrade jag. 25 år efter min födsel vet jag alltså äntligen hur det känns att vinna. 

Vi flyttar i april.

En recension av 2014

När himlen håller på att sprängas i ett färgglatt glitter passar jag på att tänka igenom det år som vi nu sätter punkt för.

Jag ägnar en tanke åt alla de 730 gånger som jag borstat tänderna, och är glad över att jag fortfarande inte haft ett enda hål. Jag känner mig nöjd och belåten med de 1100 måltider som jag ätit, och att jag inte blev fetare än så här. Och av årets 8760 timmar har jag sovit cirka 3000 timmar och jobbat över 2000 timmar, känns skönt att det inte var tvärtom. Dessutom har jag även hunnit med dessa höjdpunkter:

Drömresan
Jag skojar ofta om att jag är en gammal kvinna som fastnat i en ung kvinnas kropp, och jag fick ännu ett bevis på det när vi skulle uppleva vår drömresa. När vi klev ombord på planet som skulle ta oss till Dubrovnik stack det bara upp vita och grå huvuden bakom varje säte. Det var jag och Mikael, plus 100 pensionärer, som äntligen skulle få uppleva paradiset på jorden.

Körkortet
Den allra varmaste dagen i juni träffade jag en snubbe från trafikverket. Jag tog med honom på en liten åktur i en vit golf och vi kom överens om att jag hädanefter skulle rulla fram genom mitt liv istället för att gå. Jag har nog aldrig någonsin upplevt en mer förlösande känsla än den att ha klarat sitt körkort. Jag har nog heller aldrig känt mig så uttömd, både på pengar och tårar.

Bilarna
Den som trodde att kostnaderna drastiskt skulle minska efter att körkortet var betalat och klart trodde fel. Jag trodde fel. För vad ska jag med ett körkort till om jag inte har en bil? Och med tanke på att vår förra bil träffade på en tjuv nere i det låsta garaget och förlorade alla fyra däck, stereon och andra betydelsefulla motordelar så var vi så illa tvungna att skaffa oss ett nytt fordon. Vi gick och köpte en blå Volvo, fin och besvärlig. Vi fick lämna tillbaka den efter ett par månader av ren frustration och tog med oss en Passat hem istället. Det är en fröjd att glida fram genom livet i den.

Lily
Familjen utökades ytterligare under detta år. I oktober åkte syrran i ilfart till BB för andra gången, och kom hem med ett litet knyte ett par timmar senare. Knytet hette Lily och än en gång fick livet en mening och jag drabbades av extrem livslust.

Det som inte syns i denna lista av höjdpunkter är de saker som gick mindre bra. Här syns inte vilket jävla slit jag la ner på mitt körkort, hur nära jag var på att ge upp och hur stor den slutgiltiga summan blev. Här syns heller inte att resan, den fantastiska och bästa resan någonsin, bestod av två treo om dagen för att jag skulle kunna vara vaken. Här syns heller inte orsaken till våra bilar är rejäl otur, och att det slukat en del av vårt huskonto. Här finns heller inget spår av alla de drygt hundra migräntabletterna jag petat i mig, som många gånger uppstått av stress och rädslan för att inte räcka till på jobbet.

Hur som helst, tack till alla inblandade som varit med och gjort detta år till ett av de bästa! Det är höjdpunkterna som jag tänker minnas.

No? Vem? Ber?

NO
"Nä, nu får det fan vara nog" tänkte jag när jag bläddrade igenom min kalender. I min kalender kan man inte läsa om tjejmiddagar, fester eller andra sociala tillställningar. Detta beror på att jag inte sysslar med sånt. När jag väl ska utsätta mig för andra människor så behöver jag inte anteckna om det i min kalender för att minnas - det är nämligen det enda jag tänker på i så fall. Min kalender fyller bara en funktion: att få en bild över min migrän. En bild att slänga i ansiktet på doktorn. Varje gång jag tar en migräntablett skriver jag upp det i den med en röd penna. Min kalender är helt illröd. Livet kan inte fortsätta på detta vis. Jag har bestämt mig för att sluta med migrän nu, och i och med det har jag stressat ner, ätit nyttigare och utfört yoga framför tvn. Oklart om det funkar.

VEM
Vem är det som har flyttat in under oss egentligen? Och vad är det för fel på dig? Jag kan inte sova, och när jag väl lyckats somna så väcker du mig. Det finns stunder där jag tycker så synd om dig och ditt kroniska hostande att jag vill gå ner och knacka på och fråga om du behöver hjälp. Men mest så känner jag mig ganska störd av dig. Jag behöver lugn och ro och det är ungefär där som du och jag inte funkar ihop.

BER
Det sägs att det finns någon ovan molnen, och man får tro vad man vill om den saken. Jag och Mikael är väl inte särskilt troende, lik förbannat ligger vi på våra bara knän och ber om att få flytta till ett hus. Vi letar och letar, känner in och funderar. På inte tal om sparar pengar. Men nä, än har inte vårt ställe dykt upp. Vi undrar hur lång tid det ska ta? Vi betade av fem husvisningar under november, alla lika meningslösa. Gode gud, vi önskar oss ett hus i julklapp.

Vi längtar hem.

Ok, oktober!

Tiden bara rusar iväg och jag rullar med. 

I en ny bil. 

Igen.

Man måste försöka se till att bli av med det där sakerna som bara krånglar till livet, och därför finns inte vår Volvo mer. 

"En bilaffär är alltid en dålig affär" sa världens klokaste pappa och ryckte på axlarna. Om inte pappa kunde svara på vilken bil vi skulle ha, vem kunde hjälpa oss då? Det fick helt enkelt bli en avläsning av stjärnhimlen.

En bil för en tvilling
"Ser ni en Volkswagenbuss som knappt hänger ihop och låter som en motorcykel utan avgasrör, ja då är det Tvillingen som är ute på kryss med alla sina vänner på väg till ett party någonstans. Att bussen tar två liter bensin milen, det gör inget, bara Tvillingen kommer fram!"
StjärnAstrologen 

Och vad står inte i garaget om en Volkswagen, stor som en buss med en dieselmotor som låter som en hoj? Skillnaden mellan denna bilen och den förra är dock att denna faktiskt håller ihop. Jag bokstavligt talat glider fram längs livets vägar i den.

Och det är kanske därför som jag inte har haft tid att berätta om oktober förrän nu. För när jag inte roterar i full fart i mitt ekorrhjul, så snurrar jag på ratten i min nya bil. 

Första mötet

Varje dag stöter vi på nya ansikten. Många ser man bara i förbifarten, och man kommer aldrig mer att se det igen, och man kommer heller aldrig att minnas det. Ett fåtal av dessa ansikten fastnar bakom mitt egna anlete, i hjärnan alltså. Och i hjärtat såklart. Mikaels och lilla Ellas ansikten är två exempel på möten som förändrat mitt liv till det bättre.

Och så igår var det dags för ett nytt möte igen. Ett sånt man kommer minns för alltid. Denna gång korsade mitt livs vägar med Lilys. En tre dagar gammal bebis. En tre dagar gammal bebis är inte särskilt stor. Hon var så liten att hon hade fått plats i min handväska, ändå har hon redan tagit en stor plats i mitt hjärta. Konstigt.

Ellas lillasyster Lily

I och med mitt möte med Lily igår så träffade jag såklart Ella. Hon är mycket nöjd och belåten med sin nya titel som storasyster. Jag är också en nöjd och belåten storasyster, det är ju faktiskt min lillasyster producerat dessa två små lyckopiller. 

Ännu ett första möte